Fram och tillbaka, med en klump i magen så måste jag berätta att från och med måndagen den 8 så är jag arbetslös igen. Jag fick inte vara kvar på min nuvarnade arbete på en bredgård här i stan!
Jag har visat fram mina fötter och gjort det bästa jag kunnat med vad jag haft, men det räckte inte till för att jag skulle få stanna.
Min chef skyllde på nerskärningar och marginaler hit och dit. Det var inget fel på mig, jag hade tydligt gjort att bra jobb, men som sagt det hjälpte inte.

Ett plus i och med detta är väll att blogger kommer inte längre lida, jag kommer ha all tid i världen att blogg igen.
Jag kommer ha all tid i världen att göra absolut inget.
För inerst inne har jag gett upp även om jag inte vill ge upp eller säga att jag gett upp.
Jag känner att jag kommer aldrig få hitta hem, jag kommer aldrig ha min plats någon stans, jag kommer som de käns nu aldrig få känna mig trygg.

Genom mitt jobb nu har jag lärt känna helt otroliga människor, människor som jag förmodligen bara kommer  kunna heja på när jag ser dem i kassa kön på ica.
Ibland känner jag att det inte är rättvist att jag ska hamna någon stans och känna en svag trygghet och sedan ryckas bort igen in i tomheten.

Jag ber om ursäkt, ingen vill läsa om mina tråkigheter på en fredags kväll som denna. Men jag är brutalt ärlig när jag säger att jag trivdes facktist på detta jobb, jag tycker om dem jag jobbar med, jag är inte redo att säga hem då till dem än. till alla roliga kunder som kommer in och skrattar med mig. Jag är inte redo. Jag måste bli redo.

Fröken.